Strax innan midnatt la jag ifrån mig telefonen och la mig för att sova. 01:43 vaknade jag av Alma som pep. Gick upp, stoppadei nappen och klappade lite på rumpan. Hon somnade! Jag gick ner på toa och var säker på att hon skulle reagera på den knakande trappen men icke, hon sov. Jag kröp tillbaka ner i sängen, buffade till Maken och somnade om.
Vid halvfyra vaknade hon igen. Gjorde om samma procedur och hon somnade. Sedan vaknade Wilma och ruskade på sig och det låter förvånandsvärt mycket. Så tassade hon omkring och ville gå ut. Då vaknade Alma. Vaknade. Maken tog ut Wilma och jag tog upp Alma. Då var klockan 04:42. Hon fick amma och sedan började kampen om att somna om. Hon skriker som en tok för att hon måste ligga still men ändå är ögonen stängda. Känner mig grym och elak som håller i henne men det är det enda som funkar, hon somnar! Så sov hon tills klockan var runt sju, vid åtta gick vi upp.
Trodde inte att det skulle gå så lätt så jag är mycket tacksam för att det gick så smidigt. Letade lite på nätet men hittade inget matnyttigt, bara en massa om 5-minutersmetoden för att barn ska sova. Gud så hemskt! Hur kan man göra så mot sina barn?!
Anyway....
Ska pipa iväg och kolla vad Wilma har för sig, lämnade henne ute eftersom hon hittade ett ben som hon låg och snuttade (?) förut.
1 kommentar:
Jag har också börjat fundera, femminutersmetoden känns så genomgräslig. Kompisar som är såväl småbarnsföräldrar som psykologer har rekommenderat Elizabeth Pantley (http://www.pantley.com/elizabeth/books/0071381392.php), på svenska "Somna utan gråt". Har inte testat, men gillar hennes grundidé - att femminutersmetoden inte nödvändigtvis är enda lösningen, att det går att med gradvis tillvänjning och tydlighet börja sova hela nätterna utan att behöva stå med klump i magen och låta barnet skrika. Kanske värt att testa?
Skicka en kommentar