Sidor

torsdag 27 september 2012

5 dagar kvar!

Då ser man ut så här!

And off he goes

Nu sitter Maken på flyget mot Chicago där han sedan ska byta till Las Vegas. Han åkte tåg till Arlanda, från dörr till dörr tog det otroliga 1 timme och 10 minuter! Smidigt som tusan! Han har fått med sig en inköpslista och lite önskemål om vad som ska följa med hem i väskan.

Många har frågat om Maken inte är riktigt klok som åker 5 dagar innan bf och lämnar en fru men foglossning, trötthet och ett bitande tvåårstroll på hemmaplan för att åka till Vegas för armbrytningens skull. Men det är inte bara hans beslut! Låt mig förklara...

Maken har levt armbrytning i 20 år. Han har en så fin plakett i sitt träningsrum som den mest värdefulla armbrytaren i Sverige. Han kallas Yoda. Folk BETALAR honom för att han ska komma och träna dem runt om i Sverige. Han är, vare sig han gillar/förstår det eller inte, en levande legend inom sporten. Han, Lindholm, Sundling, Indian, Remez, Roine och en massa andra duktiga karlar var dom som fick igång armbrytningen i Sverige och gjorde det till en sport som nu på senaste VM skördade 22 medaljer, en sport där Maken nu ser alla unga lovande killar och tjejer skörda framgångar i en sport som han själv har varit framgångsrik i och som han själv har fått promota och fått att växa.

Han tävlade i master på EM, dvs där deltagare är 40+, och tog hem brons i bägge armarna. Det var hans sista tävling. Han har lagt av och det är som att en del av honon är borta. Han saknar så innerligt att stå där vid bordet och känna adrenalinet, att greppa motståndarens hand och läsa sin motståndare för att veta hur han ska gå; top, hook eller kanske bara sida. Som komplement har han hittat 3 förbannat duktiga killar att träna. Två av killarna bor i Helsingborg men i helg i månaden åker de hela vägen hit till vårt hus för att träna. Ett gympass och så ett par timmar vid bordet. Maken bryter inte så mycket, han iakttar och låter killarna själva utvecklas med hans hjälp. "Tänk på det här" "Hur känns det om du ställer foten där" "Använd ryggen" "Mer jävlar anamma"

Jag är förbannat stolt över min Make och alla hans pokaler och hans framgångar inom en sport som många hånar. Kanske är jag även avundsjuk. Jag har inte modet att ens testa en sport för jag är för Jante, jag vågar inte sticka ut eller vara förmer än de i mängden. Jag har vunnit jumbopris och blivit utskrattad av en hel årskull i nian. Tack, det var kul... Jag har vunnit en Guldmyra (vilket jag är sjukt stolt över) för mina arbetsinsatser på Olsten (Adecco) och nu på jobbets fest vann jag, utsedd av mina kollegor, fröken Krutbruket. Även den är jag jättestolt över! För det är det jag är duktig på, det jag tar mig för på min arbetsplats.

När en av Makens adepter blev inbjuden att tävla mot Cobra Rhodes på Arm Wars i Vegas så sa Maken drömmande att det vore så häftigt att se honom där, jag tror att han är redo för en re-match. ÅK! sa jag på en gång och sedan började vi diskutera vad som kunde hända om han åkte. Jag gick två veckor över med Alma, vi skulle bli igångsatta. Hur troligt är det att den här lilla skulle komma just när han åkte? Tänk om vi går över, ska han sitta här och gräma sig då? Nej, det funkar inte så. Dagen efter får han ett SMS av sin adept där han ödmjukt frågar om inte Maken kan följa med som coach med allt betalt. I två dagar våndades Maken över beslutet. Jag peppade. Åk åk åk!

Igår kändes det beslutet galet. Men ändå rätt. Det viktiga i det här är att Maken är helt ok med att han kanske missar förlossningen. Jag kommer att ha Moster Go och BFF med mig så jag är inte ensam. Klart det skulle kännas konstigt att åka in utan Maken om nu värkarna kommer igång men jag klarar det! Och när våra barn växer upp och vi förklarar så kommer de, precis som jag, vara stolta över sin pappa och det han har gjort för en sport som nu är så stor!

Summa sumarum: beslutet att Maken åker till Las Vegas som coach till en vansinnigt duktig armbrytare är ett gemensamt beslut så snälla sluta ifrågasätt! Dessutom kommer han hem på tisdag igen!

Det bitande tvåårstrollet då... Jo hon var på tvåårskontroll hos den muppigaste BVC-sköterskan EVER. Jösses vad jag ska byta sen! I alla fall var hon galet imponerad av Alma. "Oj va hon pratar!" "Oj det där pusslet var ju lätt!" "Men, hon har ju inte någon blöja! Är hon redan torr?" "Va?! Kan ni föra konversation med henne?" JA JA JAAAA! Vårt lilla A-barn. Mini-babblan. Det här med att hon bits, hon biter ju inte varje gång. Ibland sätter hon bara tänderna emot och skakar av ilska i ren frustration äver att inte få sin vilja fram eller att inte vara förstådd. Oftast säger jag inte ens ifrån utan tittar bara på henne och då skäms hon för hon vet att det är fel. Så pratar vi och säger förlåt. Sen kan hon brista ut i "känns bättre nu mamma". (Kan det ha varit så att jag har sagt "känns det bättre nu?" när hon bitit? Jupp...)

I alla fall,  92,5 cm och 15,5 kg noterades i hennes journal innan vi åkte till världes bästa dagmamma.

Nu ska jag sätta igång här, ska möta Mamma i Tumba som ska ha Wilma medan Maken är borta och sedan vankas fika och babbel med Lotta en stund. Foglossningen i framfogen är inte att leka med idag, vänster bak fär inte heller helt skön. Eftersom jag inte är 100% säker på att det ÄR en Agnes så kallar jag fortgarande bebis för just bebis. Så... Bebis är vild emellanåt, huvudet är inte helt fixerat utan fortfarande ruckbart. På höger sida av magen kan det ibland sticka ut en fot som vägrar flyttas på. Igår kväll kunde jag nästan ta tag i foten genom skinnet. Magen är fortfarande precis UNDER medel på kurvan och det är mer en basketboll under tröjan, med Alma var det mer 3 dunkuddar! Haha!

Sätta fart var det ja...

Ha en fin torsdag på er!

onsdag 19 september 2012

Dag för dag

Ett loppisfynd från FaSussi blev en hit och blev genast döpt till Timothy.

Köpte nytt skötbord på Blocket, slipade och  målade. Klar förbättring! Ska till en hylla också.
 

Regnar det så gör det!

Min Mima. Min Mima muuk. (Morgonmys innan vi åker till dagmamman)

Morfar och Monicas badkar har fått gäster; KRÄFTOR! Dessa utforskades med pappa och Moster Go.

Mormor har hittat en av mostrarnas dockor, den fick genast en ärad plats!
Är i vecka 38. Det känns! Foglossningen är emellanåt BRUTAL (som just nu) och varenda steg ilar både uppåt och neråt, framfogen känns som att den ska gå itu när som och just nu brinner nedre delen av ryggen. Samtidigt sparkas det hejvilt i magen. Det är inte alls samma sak som med Alma, med henne kändes det som att det fanns mer plats i magen, här är magen liksom för liten så den är liksom spänd spänd spänd! Nytt besök hos barnmorskan nästa vecka. Förra veckan var huvudet fortfarande ruckbart, järnvärdet bra och hjärtljuden var jättefina!

Längtar så till förlossningen även om det är med delvis splittrade känslor och viss rädsla eftersom Maken åker till Las Vegas 27/9 och kommer hem på BF-dagen. Tänk om lillsnurpan bestämmer sig för att komma då! Jag har ifs sällskap men ändå...

Just nu har vi det tufft, vi båda kämpar med våra känslor, våra gränser, vår interna stress. Jag som är sjukskriven för delvis stressymptom (och delvis foglossning) och Maken som försöker räcka till överallt så han blir alldeles sönderstressad. I morgon ska vi till familjerådgivningen igen vilket är bra, vi kan inte ha så här.

Alma ska på tvåårskontroll imorgon, ska bli spännande att se vad puckot tänker säga och skriva om henne. Kan du hoppa? KAN HON HOPPA? Kan hon gå normalt är väl rätt fråga... Kan du färgerna? Låt oss säga så här; idag plockade Alma en blomma. Mamma kolla en gul maskros! Just så... Hon räknar med Jake och piraterna, hon räknar till tio på kulramen och lägger men 4 vindruvor framför henne räknar hon dem. Hon sjunger Ai se eu te pego och en massa barnsånger. Hon ÄLSKAR Emil i Lönneberga och hans Snickerboa, hon svarar på tal ibland så man tappar hakan och måste verkligen anstränga sig för att inte börja gapskratta i allvarliga situationer. Exempel på det är när hon har bitit mig i fingret en morgon och jag allvarligt säger lätt bryskt "Alma! Vad säger man nu när man har bitit?" och förväntar mig ett "sölåt" men får istället "Mamma jag ÄR inte galen!". Va?! Va bra! Återigen, hämtat från Emil.

Babyskyddet står i hallen, imorgon ska jag åka och titta på en begagnad vagn, ett superfint babynest ligger i spjälsängen, kläderna ska läggas ner i lådan i byrån... Jag är snart redo. Bring it on!

Nu måste jag sova, ska försöka få hjälp uppför trappen!

Återkommer!