Sömnbrist

Idag känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden. Dessutom totalt värdelös och vedervärdig på flera sätt. Idag är helt enkelt inte en kul dag. Men som så ofta så reser man sig och kommer igen. Ska bara sova först.

Alma vaknade strax innan midnatt och grät. Stoppade in nappen och la ner igen, funkade i fem minuter. Tog upp henne och hon åt lite. Klart, hon åt pyttelite gröt vid åtta så inte konstigt om det kurrade i magen. Sedan började hennes (och min) kamp. Hon skulle INTE sova. Snurrade, sparkade, nöps, vred, vände och jag håller i, vrider tillbaka, vyssjar, håller i lite till och tar sparkarna. Mitt i allt går Maken ner och lägger sig, vet inte riktigt varför. Han sa nåt om snarkningar och att han hade ont. Jo han snarkar men det är ju inte som att det är därför jag inte kan sova, och sängen köpte vi för att han inte skulle ligga på soffan och få ännu mer problem med ryggen...

La ner Alma i sin säng någonstans vid tre och gick ner och kissade, hon tjöt. Tog upp henne och la henne på bröstet men det tog bara någon minut innan hon fattade var det var på väg och började härja. La ner henne bredvid mig och fortsatte proceduren med sparkar och så. Hon somnade på en kudde runt fyratiden.

Vid sex ska Maken ta ut Wilma på en morgonpink och står nere i trappen och säger tssssssssss ett par gånger. Jag tvärvaknade. Inte Wilma. Så han gör tsssssss ett par gånger till. Hon vaknar, ruskar och sträcker på sig och springer ner.

Alma vaknar också. Inte ens någon idé att försöka få henne att somna om. Halvåtta går vi upp, hon har återigen bajsat löst så vi startar med duschning av henne.

Gör lite välling för att testa och hon får, med mycket jobb, i sig 40 ml. Sedan sommar hon i min famn. Jag skriver detta och håller på att somna.
Morgonens viktiga möte, en anställningsintervju, ställde jag in. Kan inte sätta mig bakom ratten så här... vore livsfarligt!

Nu ska jag låta ögonlocken falla ihop en stund. Sen blir det en tur med pälsklingen.

Published with Blogger-droid v1.6.8