Erkännelser

Det har varit påsk och ett inlägg om hur den har varit kommer sen. Imorgon kanske. Men inte nu. Nu måste jag vädra lite. Sånt man kanske inte vill läsa men det är min blogg så då får jag skriva om det jag vill!

När jag var liten blev jag ganska retad, var ganska utanför, blev muggdoppad i sjuan (dock hanns aldrig spolningen med) instängd på skoltoaletterna med skrattande människor utanför, retad för att jag bodde på landet, retad för att jag hade annorlunda kläder, för att jag var knubbig och för mitt namn. Jag hade lite vänner (bland annat tant M) och i nian ökade det på sig. Sommaren efter mina föräldrar skilt sig blev allt annorlunda. Jag hittade smink, jag började röka, om än i "smyg", jag festade, jag hittade ett litet självförtroende i mig själv och blev en tjej som killarna kollade på på NRJ Disco på Skansen och på Täljefestivalen.

Men hela tiden har det där dåliga självförtroendet legat och gnagt. Ett tag när jag levde med mitt ex var jag upp på 100 pannor. Det är inte ok. Jag gick ner och när han gjorde slut var jag nere och vände på 72. Jag var singel och LEVDE på gymmet. Till slut fick jag sluta träna ben för mina jeans passade inte i låren. Jag hade snygga armar, små (relativitet mina vänner, relativitet) bröst och kände mig på topp. Det var även den sommaren jag träffade min älskade Make.

Under graviditeten drog jag på mig 30 kg. Jag var uppe och vände på över 111 kg. Dryga 0,1 ton. Inte heller ok. Jag skyller på min snygga pizzadiet som jag hade under ett tag då INGET annat föll i smaken. Allt smakade illa eller så vände det sig i magen vid blotta tanken. Tiden på gymmet har varit minimal. Jag betalar för ett kort och jag har planer på att åka dit men jag törs inte.

Jag är LIVRÄDD att sticka ut. Jag ger JANTELAGEN ett ansikte.

Visserligen har jag gått ner och varit på 87 kg men jag veeet att jag borde och jag VILL VILL VILL men det blir inte av. Det underlättar inte heller att jag inte kan hitta en sportBH som funkar och att jag inte hittar min gamla härhemma (snälla hustomtarna, lämna tillbaka den!!!) Jag VET att jag har en graviditet bakom mig och att min kropp öndrat sig och att jag HAR förbaskat lätt att lägga på kilon. Förbannar den genen lika ofta som min sjukdom ungefär. 

Så jag dippar ibland. Idag var en sån dag. Jag TYCKER INTE OM MIG SJÄLV! Och jag bet ihop och dålde  och sa till Makenhur det var och ändå så skiner det igenom, jag brölar ur mig dummakommentarer (självförsvar, taggarna utåt osv...) och så var vi osams. Eller oense. Eller.. Skit samma, vi blev vänner efter att jag försökt att förklara för honom. 

Inte lätt att förklara något sånt för någon som har bantat för att tövla i rätt viktklass på en tävling eller mästerskap. Som ALLTID har varit snygg. Som kan äta godis som fan utan att det syns. Jag förstår att han inte förstår eller i alla fall har svårt att förstå. "Men jag tycker att du är fin och jag säger ju det till dig!". Ja.Men det handlar inte om det. Alls. Det handlar om den lilla lilla molekylen i min skadade hjärna som måste fatta att JAG DUGER. Och den molekylen har gått på semester för länge sedan. Punkt. 

Maken försökte få mig att se det i ett större perspektiv, att vara glad för den jag är i det jag är dvs i livet med vårt hus på landet, vår fina dotter, vår underbara hund, våra familjer... Funkar inte. Det är JAGET som måste justeras. 

På samma sätt som jag försöker förklara för min andra chef,  Mats, att jag inte alls har det självförtroende längre att jag bara kan kliva in i ett klassrum och köra och äga, på samma sätt försöker jag förklara för mig själv och min omgivning att jag inte har något självförtroende. Min minsta syster ser upp till mig. Fler tycker att jag är en stark person med jävlar anamma. Jo. Ibland. Men jag är också en liten liten flicka emellanåt som bara kryper ihop och gråter över mig själv. Hur patetiskt låter det inte. Men så är det. Det är min vardag.


Jag har inte komplex för något enstaka som vissa kan ha. Jag skäms över hela mig just nu. Utom min näsa. Den är söt. Annars skulle jag vilja lägga mig i en soptunna och låta SRV hämta mig. Men så funkar det ju inte här i livet så man biter ihop och kommer igen. Eller?


Ett annat erkännande är dom här satans cigaretterna som det är så svååååårt att hålla sig ifrån. Men jag vill inte bli en rökande mamma. Jag tycker det ser för jävligt ut. Men att sitta på trappen med brisen, lyssna på fåglar, prata och diskutera och dra ett bloss... Det känns bra. Där och då. Till det är en fimp kvar och man säger att nej nu får det vara nog. Så tar man en till senare ändå. 


Jag har för länge sedan konstaterat att jga inte är en beroenderökare, jag är en socialrökare. Så egentligen borde jag ju kunna bara säga nej. Som jag gjort förr. Men ni ser, det hänger ihop. Dåligt självfötroende -> man mår piss-> man deppar-> man tröströker. Uselt. Men sant. 


MEN imorgon får det fan vara nog. Japp! Alma ska inte ha en rökande mamma! PUNKT!


Nu ska denna valross ta sitt späck och blobba sig iväg upp till sängen. Imorgon blir en lång och prövande dag. Men förhoppningsvis intressant. Har beställt skorna till galan. Och resan till USA. Och Stephen Lynch är bokad. Så det finns att se fram emot. 


Att jag bara orkar... (suckar lite över hur dum jag är som deppar ihop så här...)

En passus till detta är att mina två systrar är så satans snygga och jag blir, JAG VET att det är vrickat, så himla avundsjuk på det. Det var nog lite det som förvärrade det hela idag. Jag är GLAD för deras skull, särskilt den ena som gått ner i vikt och lämpar över sina för stora kläder till storasyster (som står och tackar och tar emot glatt), men det är ändå ett litet törne...