Hur vet man?

Idag var jag och Alma och hälsade på blivande dagmamman Anne-Lee. Störtskön tjej på närmare 50 som har arbetat inom barnomsorg i hela sitt liv, har fem barn själv och en massa massa erfarenhet och pedagogik i bagaget. Allt kändes rätt, Alma började leka med sakerna på en gång och var på inget sätt blyg för Anne-Lee. Hon och jag pratade om mat, pedagogik, ute-tid, andra barn, framtid, hundar, kommunen... Tror vi hann med en hel del på den stunden vi var där.

Det känns som sagt rätt. Att vi väljer dagmamma är för att både jag och Maken är dagmammebarn och mina systrar hade världens bästa dagmamma, densamma som nickade medgivande när jag berättade om Anne-Lee. Vi är lite anti dagis. Stora grupper, lite personal. Sjukdomar. Förutfattade meningar kanske men det känns som att barnen får ut mer kvalitet av en dagmamma.

Frågan är ju hur det kommer att kännas på torsdag, den första dagen då hon ska vara där själv hela dagen. Hela dagen med en främmande människa. En människa som helt plötsligt kommer att få en stor roll i hennes liv. Kommer jag som mamma tycka att det är helt ok eller kommer jag att gå och grunna hela dagen och undra om hon har det bra? Vet inte än hur jag ska tänka. Kanske ska lyfta detta för Anne-Lee.

Hur vet man vem som är rätt? Hur vet man om det är rätt när ens dotter inte kan berätta? HUR? 

Maken tar hand om inskolningen i början av nästa vecka. Det känns helt ok. Knasigt är det dock att på torsdag nästa vecka så är livet tillbaka i ekorrhjulet på riktigt; jag och Maken är på våra arbeten, Alma hos dagmamma och Wilma ska till dagisen i Åker. 

Nu ska denna donna gå och lägga sig. Tånaglarna är målade, jeansen ligger i torktumlaren, jag vet vad jag ska köpa när jag panikåker till Skäris imorrn, späcket är fortfarande på plats och i allt för stor mängd. Imorgon bär det av på kryss med härliga mammor och en hejdundrande hålligång! Gött!

Sussa gott!