Men det händer närmare än man tror. Om Sverige, och framför allt då Stockholm, var i chock i vintras då en självmordsbombare detonerade på Drottninggatan, vad är då inte Norge i för tillstånd nu. Jag lider med alla berörda. Lider med nationen. Samt förvånas, konstigt nog, vilka galna och sjuka människor det finns omkring oss. Finner inte ord för det vedervärdiga dåd som utförts. Många med mig är stumma.
Ännu mer ledsamt i det som har hänt är mångas första reaktion. "Det var säkert en muslim!" Det var det inte. Det var en blond norrman. Har vi blivit så hemskt cyniska till personer som har en viss tro att vi genast och reflexmässigt lägger skulden på dessa. Ber om ursäkt å alla som är av den åsiktens vägnar till alla muslimer som inte har för avsikt att döda eller vara extremister. För ni är banne mig fler än vad vi inskränkta svennar kan räkna till.
Varför säger man inte oftare det man känner? Jag älskar dig, jag gillar dig, jag uppskattar dig, jag är glad att du finns i mitt liv och så vidare. Varför ska det behöva ske en så outhärdligt sorglig händelse för att vi ska kliva ur vårt eviga ekorrhjul och faktiskt uttala känslor?
Jag älskar många. Jag har folk omkring mig som skulle lämna ett enormt svart hål om de försvann. Ändå har jag inte helt klivit ur ekorrhjulet själv och yppat känslor. Inte heller jag.
Lägger huvudet på kudden, skänker tankarna till de lidande i vårt grannland efter gårdagens vansinnesdåd och hoppas på att vakna upp till en bättre värld imorgon.
Ty hoppet är det sista som överger människan.
Natti.
Published with Blogger-droid v1.7.3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar