Nu räcker det!

Först tre relativt stora djur precis utanför huset i söndags kväll. Två som alltid går på andra sidan landsvägen. Ett gäng som härjar med soptunnorna hos grannarna och igår skedde det som inte får ske; Wilma blev attackerad. Jag pratar om vildsvin.

Maken var ute på kvällspromenad och lekte Wilmas favoritlek:kasta godis så ska jag hitta den-leken.Igår var dom bakom ladugården där det finns en slänt upp till den lilla skog som ligger bakom pappas hus. Maken står på vägen och kastar upp i slänten och Wilma kutar. Då hör Maken ljud men trodde att det var polackerna (annan historia...) och tänkte inte mer på det. Nästa gång Wilma springer upp brakar det till i skogen, Wilma skäller till mitt i språnget och tvärvänder eftersom en stor svart klump rusar mot henne. Maken tappar fattningen totalt och rusar skrikande upp för slänten och mot vildsvinet som då vänder upp i skogen igen. Sen tog det ett par minuter innan Wilma slutade skaka och dom kom hem. Wilma var lite annorlunda igår kväll direkt efter händelsen, höll sig väldigt lugn. Kvällskissade men väckte oss vid halvfem imorse och behövde gå ut. Hon hann väl inte göra allt innan svinet kom.

Maken var vansinnig och på väg att ta en yxa och gå upp i skogen och leta rätt på vildsvinet. Som att det hjälper. Pratade med pappa och frågade om det här var skäl nog att få Stockholm vattens viltvårdare att komma och skjuta av ett par stycken och han tyckte jag kunde försöka!

Så idag ska jag ringa. När jag var liten lekte jag jämt i skogen. Jag hade inga syskon att leka med (jag var sju när Syrran föddes) och bodde långt från kompisar så jag lekte för mig själv och då särskilt i lilla skogen bakom pappa. Min skog. Jag var där när det var mörkt, trots att jag redan då var mörkrädd. Skogen var hemma! När skogen röjdes förstördes den eftersom alla träd och allt sly fick ligga kvar för att det skulle tas omhand av naturen. Nu går det knappt att gå där. Alma kommer inte kunna springa där som jag gjorde. Kanske.

Idag går jag inte gärna in i en skog. Jag är skiträdd för vildsvinen. Efter ett klart markerade från ett vildsvin i skogsgläntan att jag skulle dra därifrån för två somrar sedan (det sprang efter mig men stannade, vilket jag INTE gjorde) så har jag inte bara respekt utan är jävligt rädd!

Och dom drar sig inte för att skada hundar, träffat på en Golden-tik som blev uppriven rejält i bakbenet och det hände inte allt för långt härifrån. Ni ser ju betarna de kan vara utrustade med. Tänk er själva!

Finns ju en orsak till varför djuren utrotades en gång i tiden. Varför inte igen?

Published with Blogger-droid v1.6.7