Farfar?

När vi kommit hem från vår långis och jag precis parkerat bilen på vår uppfart börjar Wilma skälla. Och skälla och skälla... Det finns ingen i närheten och jag ser ingen i vardagsrumsfönstret. Men uppenbarligen ser Wilma någon.

Öppnar buren och hon hoppar ut men sätter sig och fortsätter att "boffa"(halvskälla typ). Flera gånger säger jag varsågod men hon sitter kvar. Då ser jag det självklara. Bredvid vår altan, under fönstret, står farfars bänk...

När Wilma återfår lite rörelseenergi är det den hon går fram till fast i en stooor halvcirkel.

När jag kommer in och kommer in i vardagsrummet blir jag ännu mer övertygad om att farfar är på besök; det luktar lite lätt unken röklukt.

Hej farfar!

Det som även var lite kul är att jag trodde Alma skulle bli rädd när Wilma började skälla så mycket. Men icke! Hon satt och log! Eller tystskrattade rättare sagt. För även om Alma är en riktigt glad bebis så skrattar hon inte med ljud än, har bara hänt ett par gånger när man verkligen bearbetar fram det. Men nu var det lite skratt som kom och hela hon bara sken upp varje gång Wilma skällde! Knasunge!

Nu gröt till mig, sen gröt till Alma och sen lite vila. Vid två ska vi vara på BVC.

Published with Blogger-droid v1.6.6