Morgonpromenaden blev lång och skön, dessvärre kan jag inte säga detsamma om Almas sovstunder idag. Powernaps! Dessutom åkte vi och hälsade på Monica på jobbet och då trodde jag i min enfald att det skulle bli sömn i barnvagnen på trappen. Icke! 15 minuter hade hon sovit när jag parkerade vagnen på trappen och smög in. Tog av mig jackan och kikade ut genom hallfönstret och där låg Alma och glodde på mig. Så efter blöjbyte och mat började så kampen. I hennes säng, på rygg, på sida, på mage, i min famn, på rygg, på sida, med sång, utan sång, i min säng... Övervägde att lägga henne i vagnen och gå allén fram och tillbaka men testade att lägga henne på mig först. Och visst, efter ett par minuter sov hon.
Idag vill jag bara skrika lite egentligen. Borra ner huvudet i en kudde och vråla ut en massa. Saknar gymmet men är nog det sista stället jag skulle vara på idag; skulle ta i för mycket med risken att jag sabbar lederna om möjligt ännu mer. Istället stänger jag in än mer. En vacker dag släpper allt och antingen kommer jag att kunna riva ett helt hus eller så kommer jag gråta ögonen ur mig. Fast jag känner mig själv. Inget av det kommer att ske. Det ligger i generna som min lilla pappa brukar säga, och i det här fallet är den väldigt ärvd av honom.
Så är det med det!
Undrar jag om jag kan flytta den här älskade åttakilosklumpen som ligger på mig?
Published with Blogger-droid v1.6.5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar