Helvetesveckan som var

Det har varit tyst de ett tag eftersom energin inte har infunnit sig. Men jag tänkte nu i korta drag dra hur förra veckan var.

Alma har en svår förstoppning och blir bara värre och värre. Igår hade hon dessutom 38 grader på kvällen och var kinkig hela dagen. Jag fick i tisdags tipset om Laktulos och skickade iväg Maken till apoteket men till barn under två år måste man ha recept. Så han kom hem med plommonpuré istället. På onsdagen ringde jag och lämnade meddelande på barnmorskans telefonsvarare men hade än idag inte hört något varpå jag ringer igen och får då veta att hon försökt ringa mig men inte fått svar. BULLSHIT för jag har inget missat samtal! Är så vansinnigt missnöjd med henne att hälften kunde räcka! Nu har jag i alla fall fått recept så vi kan få ordning på Almas mage så hon inte behöver gå och krysta en hel förmiddag och allt som blir är en liten stenhård klutt.

Vi har testat allt, plommonpuré äter hon ju gladeligen så tre burkar han hon mumsat i sig de senaste dagarna. Utan effekt. Nyponsoppa sägs ju vara lösande. Utan effekt. Massage. Utan effekt. Messmör både direkt på sked och i vällingen. Utan effekt. Det enda som hjälper är att man tar en tops och bokstavligen PETAR ur kluttarna som ligger i tarmen.

I onsdags åkte jag tidigare från jobbet för att åka på möte. Mötet i sig var ett besök hos familjerådgivningen. Det är ju som så att vi har inte det rosa skimmret som de flesta andra bloggande småbarnsmammor tycks ha eller som de i alla fall inte skriver om. Jag tänker inte kasta in handduken utan att ha försökt allt och därav bokade besök hos familjerådgivningen. Vi har länge pratat om det men nu är det oundvikligt, mer än så tänker jag inte gå in på det men det påverkar naturligtvis oss båda och även hur hårt jag försöker bita ihop så går det inte alltid och tyvärr är det mina kollegor som får ta många av mina utstickande taggar på dagarna.

På väg tilld et förbannade mötet har jag legat bakom en typ som kör 10km/h UNDER hastighetsbegränsningen vilket gjorde mig stressad trots att jag var ute i god tid. Så på Huddingevägen när det blir tvåfiligt så gasar jag på och blir snart invinkad till sidan av ordningsmakten. Vanlig blåskontroll tänkte jag tills det kommer fram en herre med laser. Jahapp.

Ha nu i åtanke att jag är redan lätt instabil i humöret då jag är på väg till familjerådgivning för att få ett svajjigt förhållande på fötter, har alldeles för mycket i bagaget hos "min starka sida" för att det ska vara nyttigt (dvs jag har inte lättat på trycket på ett tag och gråtit ur mig vilket brukar lätta) och blir dessutom stoppad för att ha kört så in i helvete för fort (SJÄLVFÖRVÅLLAT). Hur tror ni jag reagerar?  Jag bryter samman och sönder och hänger över ratten och gråter. Hejdlöst. Den kvinnliga polisen pratade larvigt lugnt med mig och fick mig att sansa mig. Jag blåste och gav sedan iväg mitt körkort och fick i gengäld en bot på 4000 och ett intyg om att jag fick köra bil fram till 12:47 på fredagen, efter det så är det grov vårdslöshet i trafik.

Poliserna var jättetrevliga och berättade precis för mig hur jag skulle gå till väga om jag ville yttra mig i Transportstyrelsens kommande dom. Jag hoppas innerligt att de "bara" beslutar på tre månader, men har jag otur blir det ett halvår. Underlättade på något sätt även att den kvinnliga polisen säger att hon vet hur det är för hon har också blivit stoppad för fortkörning.

När jag väl kommer fram till familjerådgivningen ber vi om ursäkt att vi är sena och jag berättar, nej mitt stora starka jag, berättar om varför. "Hur känner du kring det?" säger då terapeuten (eller vad han är). Vad ska jag känna? Jo tack jag vill lägga mig ner på golvet och gråta tills det inte kommer några tårar, jag vill springa rätt ut i skogen och skrika till jag inte har någon röst kvar, jag vill slå sönder en hel porslinsbutik! Men vad hjälper det, inte får jag körkortet tillbaka för det! Nu gäller det ju att få det praktiska med hämnint/lämning, Wilma, handling och framför allt resorna till och från jobbet att funka! Han fick det att låta som om jag var psykopat som inte hade några känslor. När han sedan suttit och lyssnat lite på oss ville han ha lite kort om våra bakrgrunder. Så jag drog en snabb harang om skoltid, toadoppning, utanförkskapet jag kunde känna, skilsmässan, skolan, förhållanden som inte varit dom bästa, att jag gått in i väggen... Visst kanske det låter helt vansinnigt men för mig är det inte något konstigt att berätta om det och kanske till och med göra det med lättsamhet för jag har i mig själv bearbetat allt detta, det är ju det som har gjort mig till den jag är idag och det är dessa händelser som gör att jag kan stå rak i ryggen och veta vem jag är. Men åter igen tycker han att jag borde känna NÅGONTING jobbigt kring det och åter igen blev jag psykopat. Va fan!

Att sedan ekonomin denna månad inte går ihop för oss är en annan historia där ett kapitel heter Försäkringskassan. Visst ska vi vara så evinnerligt tacksamma att vi har möjlighet att vara hemma från våra arbeten med våra barn men likförbannat gnäller vi på ersättningen vi får ut. Hur dumma är vi inte egentligen! I detta fall visste vi ju att det skulle bli tufft men att frun i familjen gick och ådrog sig en bot på 4000 gjorde det inte bättre. Inte heller en Statoilfaktura på 3300! GAH!

Ljuset denna vecka har varit min älskade dotter. Även om hon kan reta mig till vansinne så är hon så himla go. I lördags morse tyckte hon att vi skulle vakna klockan sex. Tyckte inte jag. Så hon fick välling och sedan gick vi ner i gästsängen och så hade vi våra små duster där då jag höll i henne medan vi låg sked och gungade sakta fram och tillbaka tills jag hörde att hennes andhämtning blev tyngre. Så går det tio minuter så vaknar hon igen och sparkar på väggen eller nåt så börjar vi om. Till slut somnade hon ändå på min arm och så sov vi en stund till och vaknade halvnio. Skillnad är det när Maken ska göra samma sak så att jag får sova. Då är hon vaken för jag tror att dels "pallar" inte han att hålla henne så utan "ger upp" mycket tidigare och dels känner hon nog hans stress i att få henne att somna om. Men det är vad jag tror.

I lördags eftermiddag var jag och mina vackra systrar på fotografering och fick till en hel del sköna bilder, framför allt hade vi kul ihop! Me like!

KÄRLEK

 I lördags kväll släppte trycket vare sig jag ville eller inte. Tårarna bara rann. Hejdlöst. Snygga ögon man hade igår då tårarna fortsatte att strömma av och till. Att trycka bort det blir allt svårare. Att hantera det blir allt svårare. En hand på axeln eller en fråga hur det är så brakar det. Skit! Åkte på kurs men kände mig helt urlakad men fick ändå till det bra och lyckades till och med med en sittning! Kvällen var bara lugn, en lång varm dusch för att samla tankarna fick avsluta helgen.

Hösten bjöd på vackert väder i flera dagar men nu är det ruggigt och gråmulet som det ska vara i oktober. Ett stort grattis till Morfar på födelsedagen idag! Hurra hurra hurra!!

Måste fortsätta jobba...

Ha en strålande måndag gott folk!