Lämnade Alma hos Pappa kvart över sex i morse, lagom trött tjej men som ändå inte hade några problem med att följe med morfar och se mamma gå. Hm.. Sedan skuttade Wilma lättsamt in i bakluckan och lika lättsamt ut ur densamma när vi kom fram till dagiset i Åkers. Men sen... Hon nosade runt som en tok vilket inte är så konstigt, det luktar ju jättemycket från andra hundar och katter och mat och människor och.... Annica skulle försöka få in henne i boxen men Wilma la sig ner platt på mage och ville INTE röra sig! Så vi puttade in henne och hon sprang runt och luktade och sen sätter hon sig på golvet och kissar och "springkissar"! Har ALDRIG hänt! Annica skrattade bara, hämtade moppen och sa att Wilma har blivit stor tjej nu och ska minnsan markera! Jo.. Så jag gick in till henne, klappade på soffan och sa att hon fick hoppa upp och att hon fick lägga sig. Tog ett par minuter innan hon la sig ner och lugnade sig lite. Så satt jag på huk och klappade och pratade lite till innan jag stängde boxdörren. Blicken jag fick skar i hela hjärtat! Hon lutade huvudet på sidan och tittade på mig som att säga "var ska du gå och varför får inte jag följa med?". Nu vet jag att hon har det bra där, Annica är super med hundarna och så även de andra tjejerna. Men ett par krokodiltårar trycktes ändå bort på vägen till jobbet!
Nu har jag just fått ett erbjudande av min chef som känns bra och som att jag har hans fulla förtroende. Way to go.
Med båda mina tjejer hos dagmamma/dagis och Maken på jobbet kan jag bara konstatera att vi är inne i loopen, i ekorrhjulet, i livspusslet, kalla det vad du vill. Tur jag är bra på att pussla!
Nu kör vi!
2011-09-01, på väg till jobbet
Välkommen höst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar