Igår morse masade jag mig upp och satte mig sömndrucken på toastolen för att kissa. Tittade ner och det isade till i hela kroppen. Blod i trosorna?? Inte rött blod utan lite brunaktigt, inte mycket men tillräckligt mycket för att hjärtat skulle stanna i en sekund. Smärtan jag haft i magen under helgen, nypandet, var detta resultatet? Var det något fel på Mini? Hade jag gjort något fel?
Ringde Maken som blev ganska uppskrämd även han. Ringde BM och lämnade meddelande men dum i roten som jag är sprang jag sedan iväg från kontoret utan min mobil och då hade hon naturligtvis ringt tillbaka. På mobilsvaret meddelar hon att hon har bokat in en tid hos gynekolog samma eftermiddag. Då blev jag iskall. Varför har hon gjort det? Misstänker hon något? Nypandet och slitandet i magen fortsätter, framförallt på vänster sida av magen och oron växer. När vi sedan får tag i varandra säger hon att hon inte riktigt kan förklara nypandet men hon tycker att jag ska göra en undersökning för att stilla oron i alla fall. Så jag åker från jobbet och möter upp Maken utanför Oxbackskliniken och det är nog två spöken som glider in i väntrummet.
Denna gång följde Maken med in i udersökningsrummet och efter en kort avstämmning med gynekologen blev det undersökning. Han såg att det var spår efter en blödning men sa att det såg bra ut. Sedan gjorde han ett ultraljud och jag pekade på skärmen till Maken men det tog ett par sekunder innan han förstod vad som skulle ske. På skärmen dök Mini upp och det var full fart där inne. Sprattlade och vände och vred och headbangade! Hjärtat pickade på bra och allt så mycket bra ut. Han mätte att Mini nu är 6 cm från huvud till rumpa så på 4 veckor har tillväxten varit enorm! (16 mm i vecka 7+3) Efter undersökningen försökte gynekologen förklara vad det var som kändes i magen och varför det stretar och nyper och drar och visst är det så att jag förstod det han sa bara det att tidigare har man kännt som mensvärk när det växer, var väl därför jag blev lite orolig för denna nya känsla som pågått i ett par dagar.
VI åkte hem och jag åt lunch. Maken tog en långis med hunden och hittade en sovande fru i soffan innan han själv la sig på golvet och mös med hunden innan bägge somnade. Sedan sov hela familjen ett par timmar, Maken och jag var ganska utmattade efter all intensiv oro som man känt sedan morgonen. Wilma sov bara för att hon är hund och älskar att skeda! :o)
För Maken blev detta en stor händelse, jag uppfattade det som om han först nu verkligen förstod att det som sprattlade och hade sig i min mage var hans barn och han gick som på små moln resten av dagen och var stolt med och berättade om dagens upplevelse för Morfar och Monica.
Idag känns det bättre och trots att jag är väldigt trött så är jag lättad på något sätt jag också, jag vet att det växer och att allt är bra. Fick för övrigt tid till "riktigt" UL igår, 24 februari ska vi till Södertälje sjukhus och titta lite närmare på Mini!
På jobbet har jag en manlig kollega som fick sin tös i juni -09 och som gärna delar med sig av tips om barnstolar och barnvagnar. Alla på jobbet grattar och frågar och det känns även det väldigt bra. Att dessutom ha en sådan chef som vi har som själv är småbarnsförälder och som älskar barn och vill ha många fler, gör att det känns bra med förståelsen.
Älskar dig lilla Mini och längtar tills du är här!
//Mamma
1 kommentar:
Vad skönt att allt är bra med er. Kan bara föreställa mig den fruktansvärda oron som ni kände. Men det är en envis liten plutt där inne och du kommer nog få känna av mer headbangande vad det lider. Och en och annan känga på revbenen (för att inte tala om på kissblåsan).
Skicka en kommentar