Mvc, London, RA och offentlighet

Oj vad tiden springer på! Om den fortsätter i det här tempot så kommer ju Mini hinna vara här innan man kan säga köttbullsmacka! Det har ju hänt MASSOR sedan senaste inlägget så här kommer in lång uppdatering.

Vi har äntligen fått berätta för faster med familj om Mini och reaktionen blev som väntat; tårar av glädje! Nu när alla i familjen vet känns det mycket, mycket bra. Dessutom har det börjat spridas så smått i min närmaste släkt efter att jag berättade för min farbror när de var och hälsade på.

I fredags, dvs 10+4, var vi på Oxbackskliniken och skrev in oss på MVC och fick träffa vår barnmorska Kicki. Vi pratade och jag fick svara på en massa frågor om sjukdomar och alkoholvanor. Nu väntar jag på kallelse till ultraljudet som görs vecka 18. Känns som en evighet tills dess. Som vanligt blir man så trevligt bemött på Oxbackskliniken och det är ett ställe som jag VARMT rekomenderar om man bor i krokarna kring Södertälje.

Oxbackskliniken med MVC på övervåningen

Efter MVC-besöket åkte vi till Skavsta för att åka till London över helgen på tävlingar i Arm Wars för Eurosport. En mycket trevlig helg men mycket kall och slitsam helg vilket resulterade i att mina leder tackade för sig och la ner. I lördags skovade vänster handled för att sedan flytta över till höger och på tisdagen hade jag så ont lite överallt att jag inte kom ur sängen och verkligen inte kunde köra bil! Sov till lunch, gick upp en sväng, la mig och somnade om. Vaknade 14:30 och masade mig upp så sakteliga. För en som inte vet är det svårt att förklara hur det känns för det syns ju inte och även om jag igår kunde faktiskt hjälpligt röra på mig till slut så är kroppen slutkörd. Försökte förklara det för Maken igår på följande sätt:

Det bränner och kliar i alla leder, det känns verkligen att det är någon som händer i kroppen, något "obra". I de leder där skoven sätter sig så är det värk och stelhet och minsta lilla rörelse ilar. När jag får det i ljumsken som igår får jag svårt att lyfta på benet till exempel. Framförallt känns det som om man har feber fast man inte har det. Man är så trött och sliten att man bara vill sova eller vara helt still. Det är asjobbigt helt enkelt.

Idag är jag i alla fall på jobbet, lätt haltande och vansinnigt trött även om jag var vaken när Maken skulle väcka mig i morse. Stod och berättade att det är jobbigt med smärtan och till saken hör att jag är gravid så jag får inte ta min medicin som jag brukar och inte heller några värktabletter. Blev idel glada ansikten! Skönt. Nu är det ute. Nu är Mini officiell.

Smackade in i vecka 12 i söndags och då sägs följande:

Fostrets längd är denna veckan ungefär 4-5cm och väger mellan c:a 40 gram, mer än en fördubbling på bara 3 veckor!

Vid den här tiden börjar fostrets skelett att bildas och förkalkas så sakteliga, även om ändarna förblir mjuka och flexibla ända upp i tonåren för att kroppen ska kunna växa. Matsmältningssystemet förmår nu göra sammandragningar som för maten genom tarmarna, och det kan också tillgodogöra sig socker.
Hypofysen har börjat producera hormoner och det är vanligen möjligt att höra hjärtslagen med en doppler hjärtmonitor. Bebisen har också börjat utveckla reflexer och dess hud är väldigt känslig. Hjärnan är fullt utvecklad och detta gör att den nu kan uppleva smärta. Ögonlocken har bildats och täcker ögonen men kommer att förbli stängda fram till den sjunde månaden för att skydde de ännu inte färdiga ögonen.
Även om du inte kan känna bebisen röra sig ännu så kan man stimulera honom så att han öppnar munnen och rör fingrar och tår.
http://www.blimamma.se/

Illamåendet har avtagit vilket är fabulöst skönt! Kläderna har börjat strama men jag vet inte om det är min härliga diet på allt annat än "bra" mat som har satt spår. Enligt vågen så var det inte så farligt, trodde att jag skulle väga bra mycket mer än vad jag gjorde och med skor och kläder vägde jag till och med mindre än vad jag chansade på!

Längtar tills det börjar synas.

//Mamma